Kemikalier i inomhusluften

Med kemiska föroreningar i inomhusluften avses partikel- eller gasformiga föreningar, som kan delas in i organiska och oorganiska föreningar. Mätningar av kemiska föroreningar i inomhusluften behövs för att man ska kunna utreda varför olika sanitära olägenheter, luktolägenheter, sjukdomar eller sjukdomssymptom förorsakas av inomhusluften.

Före de egentliga mätningarna bör man så utförligt som möjligt utreda källorna till föroreningarna, till exempel med hjälp av materialutredningar och luktobservationer (nya material, textilier och möbler) och genom att undersöka de yttre och inre förhållandena i rummet eller byggnaden: ventilationen och använda kemikalier, såsom rengöringsmedel och tvättmedel.

Bygg- och ytmaterial, möblemang och lösegendom förorsakar materialutsläpp i inomhusluften. Föroreningsutsläpp av material består av rester av lösningsmedel och råvaror, reaktions- och sönderfallsprodukter från tillverkningsprocesser samt tillsatsämnen.

Organiska föreningar

Det är sannolikt att gasformiga organiska föreningar i inomhusluften har samband med de sanitära olägenheter och luktolägenheter som människor upplever i form av bl.a. huvudvärk, trötthet och, framför allt, sämre boendetrivsel. Flera föreningar som förekommer samtidigt i luften kan förstärka den sammanlagda effekten.

Organiska föreningar som frigörs från material beskrivs med termen VOC (= volatile organic compound) och totalmängden organiska föreningar med termen TVOC (= total volatile organic compound). TVOC-mätresultatet kan inte som sådant användas vid bedömning av sanitära olägenheter. Samtidigt är en förhöjd TVOC-halt (över 400 µg/m3) ett tecken på att det finns en exceptionellt stor mängd kemiska ämnen i inomhusluften, och då är det sannolikt nödvändigt att göra tilläggsutredningar i syfte att undersöka enskilda föreningar. Halterna av kemiska föroreningar är ofta högre i nybyggen och reparerade byggnader.

Konstruktionerna ska vara tillräckligt torra före monteringen av ytmaterialen. Alla material uppfyller inte vid fuktiga och/eller alkaliska förhållanden de krav som ställs på dem. Följden kan vara t.ex. en kemisk sönderfallning av materialen, vilket resulterar i att höga halter av sådana föreningar som normalt inte emitteras vid fördelaktiga förhållanden nu de facto emitteras. Ett exempel på en sådan förening är 2-etyl-1-hexanol, som också har konstaterats ha samband med bl.a. plastmattor, mikrobskador och utsläpp av lim.

Formaldehyd

Formaldehyd i inomhusluften härstammar i allmänhet från limämnet ureaformaldehydharts, som använts i spånskivor och vissa paneler (t.ex. fast inredning och möbler i bostäder). Även lacker, målarfärger, ytbeläggningar, heltäckande mattor och strykfria textilier kan innehålla formaldehyd som frigörs i inomhusluften. Formaldehyd (lukttröskeln ca 35 µg/m3) irriterar ögonen och de övre luftvägarna. Människans känslighet för formaldehydens irriterande verkan varierar i hög grad.

Den genomsnittliga formaldehydhalten i inomhusluften per år får vara högst 50 µg/m3 och den genomsnittliga halten vid korttidsmätning högst 100 µg/m3 (30 min). Formaldehydhalten bör undersökas om man känner lukt av formaldehyd i inomhusluften. Om spånskivor har använts i stor utsträckning i konstruktioner eller möbler i ett rum (över 1 m2/m3) eller om fuktskador har förekommit i bostaden och de boendes symptom antyder på exponering för formaldehyd är det likaså nödvändigt att mäta formaldehydhalten.

Koldioxid

Människans ämnesomsättning alstrar koldioxid och andra föroreningar i inomhusluften. Mängden koldioxid i inomhusluften kan betraktas som en indikator på sådana föroreningar i inomhusluften som härstammar från människan. Koldioxidhalten i inomhusluften kan bli hög till exempel i sovrum under natten, i klassrum under lektionerna och i vilorummet i daghem. Inomhusluften känns då unken. En hög koldioxidhalt i inomhusluften kan förorsaka trötthet, huvudvärk och försämrad arbetseffektivitet.

En förhöjd koldioxidhalt i luften är ett tecken på att ventilationen är otillräcklig, och det är därför inte möjligt att ange något särskilt sanitärt riktvärde för den. Koldioxidhalten i inomhusluften ska mätas om luften känns unken eller om det finns skäl att misstänka att ventilationen är otillräcklig.

Åtgärdsgränsen för koldioxid är 2 100 mg/m3 (1 150 ppm) större än koldioxidhalten i utomhusluften. Det motsvarar en ventilation på i genomsnitt cirka 4 dm3/s per person. Det bör observeras att koldioxid av den halten inte orsakar någon hälsorisk.

Kolmonoxid eller os

Kolmonoxid, dvs. os, bildas vid ofullständig förbränning av ämnen som innehåller kol. Källor till kolmonoxid i inomhusluften är avgaser från trafiken och från ugnar, öppna spisar och gasspisar inomhus som fungerar dåligt eller som används på fel sätt, och också från tobaksrökning. Kolmonoxiden är farlig för att den binds vid hemoglobinet i blodet, varvid blodets förmåga att transportera syre till vävnaderna försämras. Symptom på lindrig osförgiftning är huvudvärk, illamående och andnöd. Allvarlig osförgiftning kan leda till döden.

Den momentana kolmonoxidhalten i inomhusluft får vara högst 7 mg/m3 (WHO:s riktvärde för dygnsgenomsnitt). Förekomsten av kolmonoxid i inomhusluften bör undersökas om man misstänker att avgaser från fordon sprids till bostaden från en närliggande trafikled eller ett garage i samma byggnad. Vissa brandvarnare är försedda med en osdetektor som varnar om en förhöjd oshalt.