Arbetsgivarens skyldighet till egenkontroll

Arbetsgivaren är den primära instansen som övervakar verksamhetsenhetens och de anställdas verksamhet samt lokalernas och utrustningens funktion. Endast arbetsgivaren själv har möjlighet att organisera och instruera sin verksamhet, följa upp och bedöma den i realtid och vid behov omedelbart ingripa i missförhållanden, samt i tillräckligt god tid säkerställa tillgången till tjänster och klientsäkerheten.

Övervakningsansvaret gäller även vård och behandling som ordnas som köpta tjänster och med servicesedlar

Enligt 57 § i hälso- och sjukvårdslagen som trädde i kraft 1.5.2011 ska det vid varje verksamhetsenhet inom hälso- och sjukvården finnas en ansvarig läkare, som ska leda och övervaka hälsovården och sjukvården vid verksamhetsenheten. Övervakningsansvaret gäller all den verksamhet som organisationen är ansvarig för, även vård och behandling som ordnas som köpta tjänster och med servicesedlar. Arbetsgivaren ska övervaka att verksamheten är lagenlig, patientsäker, tillräckligt högkvalitativ och även i övrigt ändamålsenlig. Arbetsgivaren ska också se till att ett ingripande görs utan dröjsmål om otillbörlig verksamhet uppdagas.

Verksamhetsenheter ska göra upp en plan för kvalitetsledning och patientsäkerhet

I enlighet med 8 § i hälso- och sjukvårdslagen ska en verksamhetsenhet inom hälso- och sjukvården göra upp en plan för kvalitetsledningen och för hur patientsäkerheten tillgodoses. Bestämmelser om planens innehåll har utfärdats i social- och hälsovårdsministeriets förordning (341/2011). Ärendet behandlas ur flera olika synvinklar i Handboken om patientsäkerhet, som utarbetats av Institutet för hälsa och välfärd.

Målet är naturligtvis att minimera antalet klagomål och tillsynsärenden som behöver utredas av hälso- och sjukvårdens tillsynsmyndigheter. I de flesta fall kan otillbörligheter som uppdagas på arbetsplatserna hanteras genom arbetsgivarens egna åtgärder, och då behöver de inte anmälas till tillsynsmyndigheterna. Målet är att verksamhetsenheter inom socialvården samt hälso- och sjukvården bedriver en planenlig egenkontroll som syftar till att förebygga oändamålsenlig praxis, observera missförhållanden och ingripa i dem så snabbt som möjligt. På det sättet säkerställs verksamhetens höga kvalitet samt patient- och klientsäkerheten. Detta har varit målet redan år 1993, när lagen om patientens ställning och rättigheter stiftades.

Patienternas anmärkningar ska behandlas på behörigt sätt inom rimlig tid

Enligt patientlagen har en patient som är missnöjd med den hälso- och sjukvård som han eller hon har fått eller med bemötandet i samband med den rätt att framställa anmärkning till den chef som ansvarar för hälso- och sjukvården vid verksamhetsenheten. Anmärkningen ska besvaras inom skälig tid. Som skälig tid anses vanligen svar inom 1–4 veckor. Det anses allmänt att även en nära anhörig till patienten har möjlighet att framställa ett ärende som gäller otillbörlighet i vården och behandlingen att behandlas som en anmärkning, om patienten inte har möjlighet att göra det själv. Dessutom innehåller patientlagen bl.a. bestämmelser om en patientombudsman som ger patienten råd och vägledning.

I förarbetena till patientlagen konstateras det också, att bestämmelserna i lagen om förvaltningsförfarande ska iakttas i tillämpliga delar vid behandlingen av en anmärkning. En anmärkning ska alltså alltid utredas på ett adekvat sätt och i tillräcklig omfattning genom hörande av alla parter, och den som framställt anmärkningen ska ges ett motiverat skriftligt svar. Av svaret ska det framgå vilka åtgärder som möjligen vidtagits med anledning av anmärkningen eller på vilket sätt ärendet annars har avgjorts. Syftet med anmärkningsförfarandet är bland annat att minska antalet klagomål om hälso- och sjukvården, men anmärkningen utesluter inte patientens rätt att anföra klagomål hos tillsynsmyndigheterna.

Ansvaret för att ordna tjänsterna och övervaka dem kan inte läggas ut

Man bör notera att en verksamhetsenhet inom den offentliga hälso- och sjukvården, en hälsovårdscentral, ett sjukvårdsdistrikt eller ett samarbetsområde inte kan lägga ut sitt ansvar för ordnandet av tjänsterna och för övervakningen av dem. Anordnaren ansvarar för helheten av de tjänster som tillhandahålls för befolkningen och patienter, oavsett hur tjänsterna har ordnats. Detta innebär bland annat att utredningen av ett anmärkningsärende och svaret på en anmärkning inte kan begränsas till de tjänster som produceras i den egna verksamhetsenheten, utan ska även innefatta utredning av ändamålsenligheten av de tjänster som anskaffats som köpta tjänster och med servicesedel.