Patientens självbestämmanderätt

Patientens självbestämmanderätt är en ledande princip inom social- och hälsovården. Enligt patientlagen ska vården och behandlingen ges i samförstånd med patienten.

Principen framhåller frivilligheten i att söka vård eller klientskap samt i att samtycka till olika vård- och andra åtgärder. Självbestämmanderätten innebär att patienten har rätt att delta i beslutsfattandet som gäller honom själv. En åtgärd eller ett ingrepp som gäller hälsan kan endast utföras om människan har gett sitt samtycke av fri vilja och med vetskap om alla de omständigheter som påverkar beslutet. Patienten har också rätt att fatta beslut som kan skada den egna hälsan eller livet och rätt att vägra ta emot planerad eller redan inledd vård eller behandling. De som deltar i vården ska respektera patientens egna beslut.

Lagen om patientens ställning och rättigheter (785/1992) utgår ifrån att man även ska respektera de patienters vilja som inte förmår fatta beslut om sin vård och behandling, och att man väljer att agera på ett sätt som kan anses vara förenligt med patientens bästa endast i sådana fall där hans egen vilja inte kan klarläggas. Patienten är då antingen permanent eller under en längre tid de facto oförmögen (t.ex. på grund av långvarig medvetslöshet) att ge uttryck för sin självbestämmanderätt. Om en patient inte förmår ge sitt samtycke ska en nära anhörig eller någon annan närstående eller patientens lagliga företrädare höras före ett viktigt vårdbeslut i avsikt att utreda hurdan vård som bäst motsvarar patientens vilja. För sådan vård ska samtycke inhämtas även av den som hörs om vården.

Enligt lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården (812/2000) ska när socialvård lämnas i första hand klientens önskemål och åsikt beaktas och klientens självbestämmanderätt även i övrigt respekteras. Klienten ska ges möjlighet att delta i och påverka planeringen och genomförandet av de tjänster som tillhandahålls klienten. Vid olika åtgärder ska i första hand klientens intresse beaktas.

Begränsningsåtgärder som avses i mentalvårdslagen (1116/1990) gäller enbart patienter som vårdas oberoende av sin vilja. Det finns inga bestämmelser i lagen om begränsningsåtgärder på personer som frivilligt omfattas av socialvårdens eller hälso- och sjukvårdens tjänster. Det finns inte heller några enhetliga regler för användningen av dem.

Självbestämmanderätten gäller på samma sätt varje människa som lider av minnessjukdom. En minnessjukdom innebär inte automatiskt att självbestämmanderätten fråntas, eftersom en minnessjuk person kan ha förmåga att på ett adekvat sätt fatta beslut som gäller honom eller henne själv. Så länge människan själv förmår besluta om sina egna angelägenheter ska hans eller hennes egna avgöranden prioriteras framom en laglig företrädares eller någon annan närstående persons åsikter. Patienten kan ha förmåga och rätt att besluta om sin vård trots att han inte längre är behörig att t.ex. sköta sina ekonomiska angelägenheter.

Olika felaktiga förfaringssätt vid social- och hälsovårdens verksamhetsenheter samt skrivna och oskrivna regler (husets kutym) kan innefatta begränsningar av självbestämmanderätten. Vissa rutiner kan ha blivit en så införlivad del av arbetssättet och verksamhetskulturen att de inte ens uppfattas som begränsningsåtgärder. Sådana felaktiga förfaranden är till exempel användning av hygienoveraller eller att man exempelvis fattar beslut för en minnessjuk patient, en person med utvecklingsstörning eller en mentalvårdspatient.