Användning av säkerhetsredskap som begränsar rörligheten
Det finns ingen normgivning, varken inom den psykiatriska vården eller inom socialvården, om användning av metoder som begränsar patientens rörlighet. Det vanligaste sättet att inskränka patientens rörlighet är att använda olika redskap eller klädsel som hindrar rörligheten (säkerhetsbälten, säkerhetsväst, sänggrindar, brickbord, magnetbälten och fastbindande av extremiteter).
Enligt ett ställningstagande av riksdagens justitieombudsman kan patientens rörlighet förhindras till exempel genom fastbindning endast i syfte att garantera hans säkerhet och endast i den utsträckning som i den aktuella situationen är nödvändig. Innan beslut fattas om användning av säkerhetsredskap samt varje gång sådant används bör man överväga om begränsningen är nödvändig eller om andra säkerhetsfrämjande medel kan användas.
En begränsning av rörligheten är ett sådant viktigt vårdbeslut som avses i patientlagen och som ska diskuteras, vid behov flera gånger, med patienten själv eller om han inte själv kan fatta beslut om sin vård, med nära anhöriga eller andra närstående. Beslutet införs i journalhandlingarna som en del av vårdplanen. Före beslutet ska man försöka reda ut patientens egen åsikt om saken. Om patienten inte kan fatta beslut om sin vård bör en nära anhörig eller någon annan närstående person höras och samtycke erhållas för begränsningar av rörligheten. Samtycket ska registreras.
Användningen av säkerhetsredskap som begränsar rörligheten förutsätter ett individuellt beslut. Den läkare som vårdar patienten svarar för vårdbesluten, och vid bedömningen bör man rådfråga en skötare som är förtrogen med patienten och förhållandena vid vårdenheten samt anlita sakkunskap inom vårdarbetet. En läkare ska bedöma när användningen av ett säkerhetsredskap kan avslutas. Alternativt kan läkaren ge anvisningar till vårdpersonalen om saken. Det väsentliga är att säkerhetsredskapet endast används så länge det är nödvändigt. Behovet av fortsatt användning av säkerhetsredskap bör bedömas med täta intervaller.
När läkaren fattat beslut om begränsning av rörligheten kan yrkesutbildade personer inom vårdarbetet besluta om användningen av begränsningar. Trots att tillstånd finns att tillgripa begränsningsåtgärder ska behovet för sådant varje gång prövas separat. Varje gång ett redskap används som begränsar rörligheten ska anteckning om det göras i journalhandlingarna. Redskap som begränsar rörligheten ska användas enligt bruksanvisningarna.
Användningen av redskap som begränsar rörligheten används även för att säkra patient- och klientsäkerheten. Till exempel genom reglering av ytterdörrarna på en enhet för minnessjuka, kan man försäkra sig om att klienten får fritt men tryggt röra sig inom enhetens utrymmen utan risk för att villa bort sig. För personer som mist sin förmåga att gå kan säkerhetsbälten användas för att förebygga fall. Användningen av dessa anses inte vara begränsning av rörligheten.