Innehållspresentatör

null Arbetsfördelningen mellan optiker och ögonläkare samt informering av patienten

Arbetsfördelningen mellan optiker och ögonläkare samt informering av patienten

2.10.2013 13:24

Optikern är en legitimerad yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården. Optikern, så som andra yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården, har enligt lagstiftningen rätt att enlig sin utbildning och genom vårdmetoder som är allmänt godtagna i vårt land, undersöka patienten, dra slutsatser av sina observationer och inleda vårdåtgärder enligt sin utbildning.

Optikerns undersökning kan t.ex. innehålla oftalmoskopi och avbildning av ögonbotten, om optikern har fått utbildning i att utföra dessa. Optikern är förpliktad enligt lagen om patientens ställning och rättigheter att informera patienten om sina observationer och slutsatser. I fall där optikern i sina undersökningar upptäcker fynd eller symtom som tyder på eventuella sjukdomar eller som kräver medicinsk undersökning är optikern förpliktad att hänvisa patienten till läkarmottagning. En optiker har emellertid inte rätt att göra medicinska diagnoser, utesluta diagnoser eller på basis av dem bedöma vilken vård eller behandling som behövs.

Optikern är framför allt en expert i synvård. Däremot har optiker en relativt begränsad kompetens jämfört med läkare när det gäller ögonhälsa och ögonsjukdomar. Enligt Valviras uppfattning får optiker inte heller vid marknadsföringen av sina tjänster skapa en sådan uppfattning hos patienter att optikern skulle vara kapabel att diagnostisera eller utesluta sjukdomar. Patientsäkerheten äventyras om patienten får en felaktig uppfattning och trygghetskänsla att en optikerundersökning skulle avslöja alla sådana sjukliga förändringar i ögonen som ögonläkaren upptäcker i sin undersökning. Patienten ska alltid informeras om undersökningarnas begränsade karaktär och även om de tekniska begränsningarna, t.ex. vad som inte syns i en ögonbottenundersökning.

Nödvändigt samarbete mellan yrkesgrupperna

Innehållen i utbildningsprogrammen för hälso- och sjukvårdsyrken genomgår ständiga förändringar. Likaså har den praktiska arbetsfördelningen t.ex. mellan läkare och skötare utvecklats och förändrats under de senaste åren betydligt. Befolkningens livslängd ökar, och antalet människor med åldersrelaterade sjukdomar stiger, trots att många sjukdomar i dag debuterar i en senare ålder än tidigare.

Inom hälso- och sjukvården bör nya metoder, rutiner och samarbetsformer utvecklas för förebyggande och tidig upptäckt av sjukdomar. Antalet personer som genomgått behandlingar, till exempel ögonoperationer, ökar fortsättningsvis. Nya metoder och utvecklat samarbete behövs inom den yrkesutbildade vårdpersonalen för att eftervården och -uppföljningen ska kunna ordnas så effektivt som möjligt. Allt detta kräver konstruktivt samarbete mellan yrkesgrupperna. Enligt Valviras uppfattning bör också t.ex. ögonläkare och optiker tillsammans utveckla sina tjänster och finna metoder och rutiner som på bästa möjliga sätt betjänar befolkningen och patienterna.

Allmänt om arbetsfördelningen mellan yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården

Lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården (559/1994) anger inga specifika uppgifter för olika yrkespersoner, med undantag av särskilda rättigheter för läkare och tandläkare på allmän nivå. Utgångspunkten är att olika yrkeskategorier fungerar i sådana uppgifter som de är utbildade för.

Uppgifterna för yrkesutbildade personer förnyas som en del av den allmänna utvecklingen av hälso- och sjukvårdens servicesystem. Likaså förnyas utbildningens innehåll. Arbetsfördelningen mellan läkare och andra yrkesgrupper förutsätter att vederbörande person har tillräcklig utbildning, erfarenhet och yrkesskicklighet för arbetsuppgifterna. Alla yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården arbetar under yrkesansvar enligt sin utbildning och yrkesskicklighet.

Lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården utgör inget hinder för en ändamålsenlig arbetsfördelning. Ett yrkesmässigt motiverat samarbete mellan olika yrkesutbildade inom hälso- och sjukvården samt ett ändamålsenligt anlitande av olika yrkesgruppers kompetens har däremot nämnts som ett sätt att bidra till patientsäkerheten och servicekvaliteten enligt lagens ursprungliga syfte. En yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården ska enligt lagen i sin yrkesutövning tillämpa allmänt godtagna och beprövade metoder enligt sin utbildning, som han hela tiden ska försöka komplettera.

Till lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården har fogats en ny paragraf 23 a som trädde i kraft 1.7.2010 och gäller symtomatisk behandling. Enligt den får en legitimerad yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården utgående från sin utbildning, erfarenhet och uppgiftsbeskrivning inleda behandlingen enligt patientens symtom, den tillgängliga informationen och en bedömning som personen i fråga gör av vårdbehovet. Paragrafen gäller alltså legitimerade yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården. Enligt detaljmotiveringen (RP 283/2009) kan en legitimerad yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården inleda vården av en patient, om vården är nödvändig med beaktande av patientens symtom, den tillgängliga informationen och en bedömning av vårdbehovet. I motiveringen konstateras att inledandet av vården ska ske utgående från den legitimerade yrkesutbildade personens uppgiftsområde, utbildning och erfarenhet. Legitimerade yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården ansvarar för de åtgärder som de vidtar.

Uppgifter som tillhör läkare

Legitimerad läkare beslutar enligt 22 § 1 mom. i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården om patientens medicinska undersökningar, ställer diagnos och beslutar om vården och behandlingen i samband därmed. Andra än läkare har därmed inte rätt att ställa medicinska diagnoser eller fastställa behandlingen. Diagnostisering innefattar även uteslutande av andra diagnoser. Denna föreskrift i 22 § om gränsytan av läkarnas och andra yrkesutbildade personers rättigheter ska beaktas även när ovan nämnda 23 a § i samma lag tillämpas.

Förskrivning av läkemedel, läkarens och optikerns rättigheter

Legitimerade läkare har enligt 22 § i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården rätt att ordinera läkemedel från apotekför medicinskt eller medicinsk-vetenskapligt behov med iakttagande av vad som därom särskilt stadgas eller bestäms. Närmare föreskrifter om förskrivning av läkemedel finns i social- och hälsovårdsministeriets förordning (1088/2010).

Optiker har enligt 23 d § i yrkeslagen rätt att från apotek förskriva de läkemedel som de behöver för verksamheten vid sin mottagning. Avsikten med bestämmelsen är enligt detaljmotiveringen till lagen att möjliggöra tillgång till ytbedövningsläkemedel enligt behov samt kortverkande mydriatika (medel som vidgar pupillen) för oftalmoskopi.

Föreskrifter om den extra utbildning som krävs för förskrivningsrätt för optiker ingår i statsrådets förordning om utbildning som krävs för rätt att förskriva läkemedel (1089/2010). Närmare föreskrifter om vilka läkemedel en optiker kan förskriva finns i social- och hälsovårdsministeriets förordning om förskrivning av läkemedel (1088/2010). Enligt den har optiker rätt att med pro auctore -recept från apotek förskriva i förordningens bilaga nämnda läkemedel (oxibuprokainhydroklorid) för bedövning av ögats främre yta samt mydriatika med korttidseffekt för utvidgning av pupillen). En optiker har inte rätt att förskriva läkemedel till patienter.

Föreskrifter som närmare reglerar optikerverksamheten

Vissa närmare bestämmelser om utövning av optikeryrket ges i 16 § i förordningen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården (yrkesförordningen, 564/1994). Enligt den får en legitimerad optiker inte självständigt ordinera glasögon:

1) åt barn under åtta år,

2) åt personer som tidigare undergått en ögongloboperation,

3) åt personer som uppenbarligen lider av en ögonsjukdom eller

4) åt personer vilkas synskärpa inte kan göras normal med glasögon.

Kontaktlinser får, med ovan nämnda begränsningar ordineras och provas ut av en legitimerad optiker som har genomgått sådan tilläggsutbildning som denna kompetens förutsätter. En legitimerad optiker ska därtill försäkra sig om att hinder för användning av kontaktlinser inte föreligger. Vad som stadgas om kontaktlinser tillämpas även på andra optiska hjälpmedel som är jämförbara med glasögon och avsedda att förbättra synförmågan hos personer med dålig syn.

Valviras och regionförvaltningsverkens föregångare, Rättsskyddscentralen för hälsovården och länsstyrelserna, har i ett gemensamt ställningstagande år 2007 konstaterat att när en specialistläkare i ögonsjukdomar har undersökt en patient som lider av en ögonsjukdom, kan specialistläkaren hänvisa patienten till en optiker för utprovning av glasögon och samtidigt ge optikern tillstånd för en viss tid att utprova glasögon (t.ex. 6 mån) räknat från ögonläkarundersökningen. Enligt tillsynsmyndigheternas uppfattning är det då inte fråga om en sådan självständig ordination av glasögon som avses i 16 § i yrkesförordningen.

Mer information ges av:
Medicinalråd Markus Henriksson, markus.henriksson(a)valvira.fi
Direktör Tarja Holi, tarja.holi(a)valvira.fi

Läs samma ställningstagande på finska.