Smärtbehandling

Varje patient har rätt till effektiv smärtlindring som en del av god hälso- och sjukvård.

Vad är smärta?

Smärta indelas enligt dess varaktighet i plötslig eller akut smärta samt långvarig eller kronisk smärta. Smärtan är kronisk om den varat en längre tid än vad som normalt krävs för att vävnads- eller nervskadan som orsakat smärtan läks. Långvarig smärta indelas i cancersmärta och smärta orsakad av andra sjukdomar. Långvarig smärta som orsakas av annan sjukdom än cancer indelas vanligen i tre olika smärttyper. Dessa är smärta orsakad av vävnadsskada (nociceptiv smärta), nervskada (neuropatisk smärta) och smärta utan känd orsak (idiopatisk smärta).

Smärtpatienter ska undersökas noggrant innan behandling inleds

Smärtpatienter ska undersökas noggrant innan behandling inleds eller fortsätts, och vid behov ska patienten remitteras till tilläggsundersökningar. Förutsättningar för en god smärtlindring är en omfattande förhandsutredning gjord av en läkare (patientens anamnes, tillkomsten av smärtan, dess utvecklingsstadier och intensitet) samt observationer och fynd som görs i samband med en noggrann undersökning av patienten. Uppgifter om behandlingar som patienten fått tidigare/eventuellt samtidigt bör kunna säkerställas från journalhandlingar eller på ett annat tillförlitligt sätt och kan inte enbart basera sig på patientens egen beskrivning. Genom undersökningar försöker man klarlägga orsaken till patientens smärttillstånd och diagnosticera sjukdomen samt så noga som möjligt utreda smärtmekanismen, identifiera smärttyp och reda ut eventuella psykosociala faktorer som medverkar och medverkat till att smärtan blivit kronisk.

Av den vårdplan som uppgörs för patienten ska framgå målet för smärtbehandlingen, orsaksrelaterad behandling, behandlingar som lindrar smärtsymtomen samt behövliga psykosociala stödåtgärder och rehabilitering med tillhörande uppföljningsschema.

Behandlingen av kronisk smärta bör regelbundet uppföljas. På varje mottagningsbesök hos läkare till följd av smärta bör behandlingens effekt på smärta och funktionsförmåga bedömas och journalföras, liksom även den nytta och skada som patienten haft av behandlingen. Slutsatserna ska basera sig på en tillbörlig undersökning. Smärtintensiteten kan mätas t.ex. på en skala av typ Visuell Analog Skala (VAS).

Smärta av andra orsaker än cancersjukdom

Behandling av smärta av andra orsaker än cancer baserar sig på läkemedelsfria behandlingar, och de bör användas alltid när det är möjligt. En förklaring behövs om sådana metoder inte används. Viktiga läkemedelsfria behandlingssätt är bland annat motion, smärtgrupper, fysikaliska behandlingar, kyl- eller värmebehandling, transkutan elektrisk nervstimulering (TNS) samt kognitiv beteendeterapi.

Läkemedelsfri behandling kombineras vid behov med läkemedelsbehandling som anpassas till typ av smärta, patientens övriga sjukdomar och riskfaktorerna i samband med dem. Som smärtstillande medel används antiinflammatoriska analgetika eller paracetamol, om de inte är kontraindicerade hos patienten. Långvarig smärta kan oftast inte helt elimineras, men den kan lindras och patienten kan få psykosocialt stöd. För patienter med svåra kroniska smärtor bör man överväga konsultation och behandling vid en multiprofessionell smärtklinik.

Vid långvarig smärta som beror på andra än cancersjukdomar kan opioider användas till stöd för andra smärtlindringsmetoder, om behovet av opioidbehandling, varaktigheten av den, nytta och olägenheter samt patientens psykosociala situation på ett adekvat sätt utvärderas. Innan opioidbehandling sätts in är det bra att konsultera en smärtklinik om orsaken till smärtan är okänd, patienten är ung, vården eventuellt blir långvarig eller om patienten har psykosociala problem och/eller missbruk av berusande ämnen. I andra fall rekommenderas att opioidbehandlingen inleds med en försöksperiod under vilken behandlande läkaren försäkrar sig om att opioiden ger patienten mer nytta än skada. Ett behandlingsförsök kan genomföras när orsaken till smärtan är klarlagd, andra behandlingsmetoder efter en tillräckligt omfattande provanvändning har visat sig vara ineffektiva och patienten inte har varit beroende av berusande ämnen och/eller läkemedel.

Det är viktigt att den behandlande läkaren träffar patienten regelbundet och bedömer effekten av opioiden och dess biverkningar på medicinska grunder samt avslutar behandlingen om den är onyttig eller onödig. Fortsatt användning utan behovsprövning leder till att man behöver allt högre doser och kan bli beroende av läkemedlet, vilket är ett vanligare problem långvarig smärta av andra orsaker än cancer än hos befolkningen i genomsnitt. Preparat med långsamt upptag av opioider och regelbunden dosering rekommenderas. Doseringen ska inte höjas utan medicinska grunder.

Smärtbehandling för patienter med obotlig cancer och vid vård i livets slutskede

Läkare som vårdar patienter med avancerad och obotlig cancer samt patienter i livets slutskede ska vara förtrogna med behandling av cancersmärta enligt trestegsmodellen. Psykosocialt stöd är en väsentlig del av smärtbehandlingen för cancerpatienter. Opioidbehandlingen sker med långverkande läkemedel, och smärttoppar jämnas ut med snabbverkande preparat. I vården av cancerpatienter finns det ingen högsta gräns för dosering av opioider, om man genom högre doser kan åstadkomma bättre smärtlindring utan betydande biverkningar. Biverkningar kan minimeras genom byte av opioid eller administreringsväg eller genom att behandla biverkningar med läkemedel.