Förskrivning av bensodiazepiner

Bensodiazepiner är läkemedel som på ordination av läkare kan användas i synnerhet för behandling av ångest, spänning, rädslotillstånd och sömnlöshet i sådana fall där läkemedelsbehandling är indicerad. Bensodiazepiner är bl.a. diazepam, oxazepam, alprazolam, temazepam, klordiazepoxid, klonazepam och nitrazepam. Vissa sömnmedel (bl.a. zopiklon och zolpidem) är läkemedel som påminner om bensodiazepiner och har en liknande verkan.

Bensodiazepiner bör förskrivas endast efter noggrant övervägande

Trots att bensodiazepiner är effektiva och ger snabb verkan är de inte särskilt lämpliga vid behandling av kroniska syndrom, såsom ångeststörningar. Andra tillgängliga läkemedel än bensodiazepiner har visserligen inte en lika snabb ångestdämpande effekt utan omedelbara biverkningar. Vid behandling av ångeststörningar kan bensodiazepiner användas i akutfasen för att åstadkomma en snabbare effekt till exempel av SSRI-medicinering eller för att minska de biverkningar som SSRI-läkemedel ger i det initiala skedet.

Majoriteten av de patienter som använder bensodiazepiner utvecklar inte ett läkemedelsberoende, åtminstone i vårdmässigt okontrollerad grad. Bensodiazepiner och sömnmedel med liknande verkan kan dock orsaka skadligt fysiskt och/eller psykiskt beroende och risk för missbruk. Åtminstone i stora doser kan bensodiazepiner försämra patientens minnesfunktioner, och öka fallrisken särskilt hos äldre patienter. Bensodiazepiner kan orsaka trötthet under dagtid och bl.a. försämra körförmågan. Samtidigt bruk av bensodiazepiner och alkohol kan ge mycket skadliga effekter. Läkaren bör förskriva dessa läkemedel endast efter noggrant övervägande. Om en patient som lider av ångeststörning eller depression behöver långvarig medicinering bör man överväga behövsprövad användning av andra läkemedelsgrupper.

Om fysiskt beroende förekommer som utsättningssymtom eller om patienten utvecklat psykiskt beroende är det svårt att bli av med läkemedlet också när behov inte längre föreligger. Därför bör bensodiazepiner eller sömnmedel användas en så kort tid som möjligt, högst 4–12 veckor. I denna tid ingår även en gradvis utsättning av läkemedlet. Största delen av patienterna som ordineras bensodiazepiner blir inte beroende av dem. Dessa läkemedel används dock i hög utsträckning, och problemet med beroende och missbruk är därför mycket stort. Bensodiazepiner kan användas i berusningssyfte och en del av dem hamnar i gatuhandeln. Risken för beroende ökar i takt med högre dosering och längre behandlingstid. När fysiskt beroende har utvecklats orsakar snabb utsättning abstinensbesvär och kan också tillfälligt ge förvärrad ångest, spänning och sömnlöshet. Abstinenssymtomen kan till och med innefatta medvetandestörningar eller krampanfall. Därför ska doseringen av bensodiazepiner efter regelbunden användning trappas ned gradvis och tillbörlig uppföljning av patienten ordnas under avvänjningen.

Bensodiazepiner och sömnmedel med liknande verkan är alltså lämpliga för missbruk, och läkaren ska vid förskrivning av dem beakta social- och hälsovårdsministeriets förordning om förskrivning av läkemedel (finlex.fi). I förordningen konstateras det att särskild omsorg och försiktighet ska iakttas vid förskrivning av ett läkemedel som kan missbrukas. Läkemedelsförskrivaren ska, om möjligt, följa upp den verkliga användningen av läkemedlet för att förhindra att läkemedelsberoende uppkommer. Vården av en patient med läkemedelsberoende eller misstänkt läkemedelsberoende ska i mån av möjlighet koncentreras till en läkare. Iteration av recept med tillräckligt korta mellanrum, t.ex. 7–10 dagar och/eller apoteksavtal skyddar patienter från att hamna i okontrollerat blandmissbruk. En patient får inte vid det första besöket på mottagningen ordineras läkemedel som kan missbrukas, om inte läkemedelsförskrivaren konstaterar att medicineringen är absolut nödvändig. Läkemedelsförskrivning av förstahjälpskaraktär ska begränsas till små doser.

Ångest, spänning och sömnlöshet kan enligt gällande kunskap behandlas med antidepressiva läkemedel utan märkbar risk för egentligt beroende eller stigande dosering. De är ofta effektiva också mot långvariga ångeststörningar, såsom social ångest eller panikstörning. Vid långvarig läkemedelsbehandling av ångeststörningar bör man i första hand använda antidepressiva läkemedel oavsett om patienten samtidigt är deprimerad eller inte. Långvarig behandling med bensodiazepiner och i synnerhet med höga doser bör tillgripas endast om antidepressiva läkemedel inte ger önskad respons eller om de inte kan användas på grund av biverkningar. Patienter som lider av depression eller ångeststörningar bör ges möjlighet till psykoterapi eller andra psykosociala behandlingar utöver läkemedel. Psykosocialt stöd främjar en tillbörlig användning av läkemedel och stöder patienten i att avstå från oändamålsenligt läkemedelsbruk.

Trots att bensodiazepiner enlig gällande vårdpraxis inte rekommenderas för långvarig behandling i höga doser kan ett sådant läkemedelsbruk i vissa enskilda fall vara medicinskt indicerat. Hos vissa patienter pågår ångestsymtomen i flera år, och de behöver en långvarig och regelbunden läkemedelsbehandling trots att fysiskt beroende uppkommer. I enstaka fall är det inte möjligt att välja sådana alternativa läkemedel som inte är beroendeframkallande.

Läkemedelsförskrivning ska journalföras

När behovet av långvarig behandling med bensodiazepiner övervägs bör man noggrant väga den skada och nytta som läkemedlet ger, möjligheten till andra vårdformer samt andra omständigheter som påverkar bedömningen. Dessa patienter behöver en konkret vårdplan, där målen för läkemedelsbehandlingen fastställs, och likaså det framtida bruket av bensodiazepiner: är avsikten att avvänja patienten från bruket av bensodiazepiner, eller åtminstone minska doseringen, eller ska patienten anses tillhöra dem som har nytta av en långvarig medicinering, till och med i höga doser. Patienter som tillhör denna kategori ska ha en regelbunden och adekvat vårdkontakt. Behovet av läkemedelsbehandlingen ska bedömas med tillräckligt korta intervaller.

Valvira framhåller att tillbörliga journalanteckningar ska göras om läkemedelsförskrivning, indikationer och motiveringen till valet av läkemedel.

Regionförvaltningsverken och Valvira utövar tillsyn över yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården i deras yrkesverksamhet.